Ett hem som aldrig är tomt

Jag har de finaste husdjuren. Skulle inte klara mig utan ett. Kanske för att jag är uppväxt med det, kanske för att jag älskar djur. När jag flyttar hemifrån så kommer jag skaffa mig någon liten kamrat. Spelar ingen roll om det är en katt, hund, ökenråtta, hamster, bara det inte är spindel eller orm, så länger jag inte behöver komma hem till ett tomt och ensamt hem.

Om min katt vore en människa så skulle hon troligen lida av ADHD. Hon har hypoaktivitet ständigt och det finns knappt några timmar om dagen då hon faktiskt är lugn eller är som vår andra katt Cimba som är "lay back & chill" tjugofyra timmar om dygnet. Den enda gången Cimba är "aktiv" är när han hör kylskåpsdörren öppnas. Då kommer han i en hastighet snäppet snabbare än en snigel och gnider sig mot benen för att få något extra gott. Selma låter sig inte lockas för mat, bara av pinglande leksaker.
Henne finns det ingen hejd på. Man tror att ålder gör en äldre, både fysiskt och psykiskt men Selma är i sina unga år nu och det finns ingen tid över för att slappa. I och för sig så sover hon i stort sett varje natt vid mina fötter (tänk att katter har mycket bättre luktsinne än oss människor, stackarna) Jag somnar med henne vid mina ben och vaknar och ser henne på exakt samma plats. Lite som en vakande vakthund, eller nått.

Men ändå. På dagarna finns det verkligen inget stopp på henne!

Tänk om man hade en femtedel av hennes energi och ork. Då skulle jag ha superkrafter och få alla skoluppgifter klara, orka umgås med allt och alla, gå på stan och hinna med alla ärenden och komma upp i tid på morgonen. Men jag har inga superkrafter, även om jag är i mina unga år. Jag har inte ens Cimbas avslappnade syn på livet.
Ibland önskar jag att jag vore en katt. En katt som inte hade större problem i livet än att försöka hinna ikapp garnnystan som rullar fram över köksgolvet.


bilden är tagen av Anna D