Tolv år gammal så började jag bli väldigt besatt av min kropp och mitt utseende. Jag var trött på att vara pojkflickan i för stora kläder och buskiga ögonbryn. Jag tränade ihärdigt och tungt för att vara lika smal och söt som de andra tjejerna i klassen och med en kompis hjälp skulle jag få smalare, trimmade ögonbryn. Hon gjorde ett misstag och rakade bort det mesta av ögonbrynet och det var bara att göra likadant med det andra för att få det proportioneligt. Jag började gå ner i vikt och slarvade ganska rejällt med kosten. Allt för att se två tillfredaställande siffror på vågen. Jag gick ut och sprang, även på nätterna, och ibland drack jag bara te och åt frukt om dagarna för att nå mitt mål.
Mitt självförtroende började svacka.
Tretton år gammal så fick jag min första mens och jag var tidigast i klassen så det var inte många som hade förståelse för att man skolkade från gympan eller låste in sig på toaletten ett flertal gånger innan och efter idrotten. I och med det började man få kurvor på kroppen och vikten ökade ännu mer. Jag hade sett fram i mot att få bröst, för jag var väldigt platt, men kurvorna satte sig inte på rätt plats (enligt mig).
Istället började jag träna ännu hårdare för att få den "perfekta" kroppen. Detta pågick i något år till innan jag började gå till skolkuratorn och pratade om min besatthet av att vara "perfekt".
Jag var inte nöjd med mig själv varken psykiskt eller fysiskt. Jag kände mig som en dålig människa, och en ful människa dessutom.
Idag har jag snarare problem med att sluta äta, haha. Jag älskar mat, älskar sötsaker, älskar läsk och det är en njutning för mig. Träning är väldigt viktigt för mig, ännu, men på en hälsosam nivå. Jag är betydligt mycket mer nöjd med mig själv än vad jag var då, kanske för att jag accepterar mig själv bättre, dock ännu inte fullt ut. Helt frisk blir man väl inte i huvudet när man har haft så sjuka ideal som man hade, men lite sundare har jag nog blivit trots allt :)
Ta hand om er!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar