Som liten hade jag ofta beskydd från storebrorsan och även om jag vet att han hatade det, så hängde jag efter honom och hans kompisar för att inte känna mig lika vänfattig. Dem gillade mig inte speciellt mycket så jag hamnade ofta i slagsmål med knytnävsslag, sparkar och rivmärken.
Jag hade i och för sig flera vänner på gatan, alla yngre än mig. Även om jag kom bättre överens med vissa utav dessa personer än andra utav dem så hade dem fortfarande andra vänner som de hellre lekte med än mig.
Jag var nog ganska elak som liten. Mitt dåliga självförtroende gjorde att jag var tvungen att trycka ner andra för att hävda mig själv. Kanske för att jag själv var van vid att bli nyttjad på det sättet.
På skolgården var jag själv. Jag fick inte vara med att hoppa hopprep, spela innebandy på alla raster och när vi spelade fotboll så blev jag alltid vald sist (förutom när jag blev lite poppis bland några killar, då steg min status och jag blev vald bland de tio första). Jag blev lite utav en pojkflicka. Gillade att bära brorsans oversize kläder och var inte rädd för att skita ner mig på skolgården. Jag använde aldrig klänning eller kjol.
Idag är det lite motsats faktiskt. Jag älskar klänningar och kjolar, blusar, toppar och högklackat är helt underbart (dock går jag i de som en kratta). Jag har fortfarande ett självförtroende som brister, jag suger åt mig negativ kritik som en svamp och tänker alltför ofta vad andra tycker och tänker om mig. Det har blivit bättre med det under gymnasietiden och jag tror mycket beror på min klass som är så full av starka, självständiga individer. Det blir som ett grupptryck.
Mina bästa sidor är nog ändå att jag är glad, humoristisk och att jag ofta får min beskrivningar om mig själv att låta som en dejt-insändare. Så det är nog bäst att jag slutar prata positivt om mig själv!
Idag har jag tre närmare vänner som jag umgås med, en utav dem är min Barbie-kompis Emma och de andra två är mina f.d band-medlemmar Tess och Anna.
Det där bandet blev det inte så mycket av. Vi var fyra tjejer som ville bli ett berömt tjej-rock-band (i alla fall så var det min dröm då) men vi satt hellre och åt tekakor med ost och drack multivitamin juice än att repa nya låtar som vi ändå inte fick ihop när trummor, bas, gitarr och sång skulle sättas ihop.
Även om bandet försvann ungefär lika snabbt som det uppkom så är musiken fortfarande en stor del av mitt liv. Jag sjunger ofta och kanske hellre än bra, som man brukar säga, går på ett musikgymnasium med helt fantastiska människor och har ingen aning om vad framtiden ska innehålla.
En pojkvän, ett jobb och en egen liten lägenhet inredd med IKEA möbler och second-hand prylar vore inte dumt...låter inte dumt alls faktiskt!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar