Det var på ostadiga ben som jag gick uppför trapporna upp till din lägenhet. Hjärtat slog hårt, mungiporna drogs upp i ett leende. Du ville faktiskt träffa mig. Mig, av alla människor.
Men en hel dag tillsammans ger en nya perspektiv och främst en ny bild av någon man redan skapat en uppfattning om. Du var inte riktigt den personen jag trodde att du var. Och ärligt talat...vad glad jag är över den vetskapen. Det gör inte lika ont i hjärttrakten längre. Magen är inte som en knuten näve som påminner mig om så mycket. Nej, nu kan jag somna i natt utan att tänka att jag är olyckligt förälskad i någon som aldrig kommer bli min.
Men en hel dag tillsammans ger en nya perspektiv och främst en ny bild av någon man redan skapat en uppfattning om. Du var inte riktigt den personen jag trodde att du var. Och ärligt talat...vad glad jag är över den vetskapen. Det gör inte lika ont i hjärttrakten längre. Magen är inte som en knuten näve som påminner mig om så mycket. Nej, nu kan jag somna i natt utan att tänka att jag är olyckligt förälskad i någon som aldrig kommer bli min.
Kanske ses vi någon mer gång i framtiden, men jag tror attraktionen är borta vid det här laget.
Bortblåst, likt ritningarna i sanden som sveps bort med havets vågor.
Bortblåst, likt ritningarna i sanden som sveps bort med havets vågor.
Fråga inte mer.
Jag är glad för din skull, hur hemskt det än låter. Hör av dig om det är något vännen! :) (och glöm inte vårt biobesök som måste planeras in!)
SvaraRadera