Snart är det över.Några känner sorg, andra lättnad, jag pendlar mellan alla känslor, toppar och dalar.
Man tar varandra för givet. Så för givet. Hon som alltid finns där, han som alltid drar skämten, pessimisten som alltid ifrågasätter, han den där gladlynta som aldrigverkar ha en dålig dag, hon som ler men inte hör. Hon som skrattar så där högt, han som är så fruktansvärt begåvad Jag vet inte varför man inte uppskattar det mer, för det borde man. Snart finns inte de där personerna i vardagen, snart drar ingen skämtet som man väntar på, ingen ifrågasätter ens handlingar, ingen som ler mot en när man kommer in igenom dörren. Alla de där människorna som går i klassen, varje dag, dag in, dag ut, de har ju faktiskt existerat varenda dag i vardagen i 3 år för min del.
Kommer mina gamla vänner följa min blogg? Läsa om mina dagar och känna sig uppdaterade, veta precis vad som händer i mitt liv utan att ens lyfta på luren för att höra om det finns något mer än ett inlägg på några rader på min blogg?
Kommer jag ringa dem? Jag vet inte. Men jag kommer sakna dem. Varenda en.
Och ju närmare vi kommer, desto mer tvekar jag. Desto mer pendlar jag mellan känslan av glädje och sorg, säkerhet och total hopplöshet.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar