Skjut mig, kanske

Skjut mig.

-

Så kände jag idag på jobbet när kvällspasset hade påbörjats.

Jag vet inte hur personlig jag ska våga vara så jag håller det kort. Dagen var tung och även om jag höll god min på min arbetsplats så cyklade jag gråtande hem.

Fy fan.

Ursäkta mitt språk.

Fy katten, menade jag förstås.

Jag tänker: Det blir bättre om någon vecka eller två. Allt blir lättare då.

Det måste bli det.

Nu ska jag släppa allt. Låta det blekna och inte tänka på det mer.

Nu har jag fått avreagera mig, nu får det var nog. Nog gnällt. Nog klagat.

Trots allt: Det är fredag. Idag ska man vara glad för nu är det helg.

Och imorgon väntar en välbehövlig sovmorgon.

Så..

Skjut mig inte.