eller åtminstone insikt
Jag kom och tänka på en sak idag; vad länge sen det var sedan jag hade huvudvärk.
Vi har ett pillerskåp, vilket jag förmodar att de flesta hushållen har in case, och varenda förpackning är obruten för tillfället.
Jag kommer ihåg när jag gick i skolan; vilken konstant värk jag hade i princip varje vecka. Jag käkade piller för huvudvärk, magvärk och yrsel som jag nu i efterhand helt och hållet kan relatera till stressymptom. Nu när jag inte behöver känna stress har jag inte heller något behov av tabletter (mer än när det är tjejperiod - då överlever jag inte utan). Man fattar ju nu i efterhand vilken press som fanns att smittas av i skolkorridorerna - till slut blev man nästan överkänslig och fick pulsökning för det allra minsta.
Sedan är det ju ett val; jag tillägnade mitt liv till skolan, haha, slaviskt utförde jag varje uppgift jag fick i hopp om att gå ut med högsta möjliga betyg.
Det fanns ju de som helt och hållet la av när pressen blev för mycket. Det fanns nästan inget mellanting: Antingen gav du järnet och mådde skit var och varannan vecka eller så mådde du bra men hade mindre fokus på skolan. De som hittade balansen där i mellan...ja, hur tusan lyckades de?
Första året i skolan hade jag knappt någon frånvaro, andra året var jag hemma någon gång per halvår och tredje året hade jag frånvaro/sjukanmälan minst en gång varannan månad. Det är förhållandevis lite men med jämförelse till första och andra året så gick det utför. Hade det funnits ett fjärde gymnasieår så hade jag gått in i väggen, no doubt about it.
Jag blev aldrig så stressad så att jag spydde, den varianten av reaktion finns ju också, men nu i efterhand kan jag nästan önska att jag också reagerade så när stressen blev för påtaglig. Då hade man ju kunnat ha bildbevis och allt - för visst var man en skolkare om man stannade hemma för något fjuttigt som "huvudvärk". Huvudvärk, ekade folk och himlade med ögonen, det går över under dagen. Käka en näve piller så blir det bra ska du se.Feber önskade jag också att jag kunde få men som jag aldrig fick. Kräk och feber är liksom någonting som ingen kan sätta sig i mot - då är man godkänt sjuk och ingen ifrågasätter på vilket "sätt" man var sjuk på. För ni vet väl att det finns 3000 olika huvudvärker? Det finns lätt huvudvärk, tryckande huvudvärk, värkande huvudvärk, smärtsam huvudvärk, påsmygande huvudvärk, migrän osv osv osv. Det var väl aldrig någon som någonsin påstod sig ha den mildare graden av huvudvärk men även om man hade den så lät man det ibland bli en anledning för att få stanna hemma och bara sova ut. Dygnen var ju tillägnade till plugg och läxor.
Nu när jag studerar på distans känner jag aldrig stress. Jag minns knappt känslan av att vara riktigt riktigt pressad inför en inlämning eller ett prov. Jag käkar inte huvudvärkstabletter, för jag har inte ont i huvud speciellt ofta längre (bara om förkylningar smyger sig på - dem kommer jag nog aldrig ifrån).
Så när jag står där i köket och kollar i vårt pillerskåp så är jag nästan övertygad - jag tänker inte gå tillbaka till skolbänken igen. Nej tack. Fast samtidigt är det nästan ett måste att vara utbildad på en högre nivå om man ska få en bra lön och ett bra jobb.
Man får lida pin för att vara fin. Fast i mitt läge är det snarare: Du får räkna med att må lite skit för att bli "någonting".
Vi har ett pillerskåp, vilket jag förmodar att de flesta hushållen har in case, och varenda förpackning är obruten för tillfället.
Jag kommer ihåg när jag gick i skolan; vilken konstant värk jag hade i princip varje vecka. Jag käkade piller för huvudvärk, magvärk och yrsel som jag nu i efterhand helt och hållet kan relatera till stressymptom. Nu när jag inte behöver känna stress har jag inte heller något behov av tabletter (mer än när det är tjejperiod - då överlever jag inte utan). Man fattar ju nu i efterhand vilken press som fanns att smittas av i skolkorridorerna - till slut blev man nästan överkänslig och fick pulsökning för det allra minsta.
Sedan är det ju ett val; jag tillägnade mitt liv till skolan, haha, slaviskt utförde jag varje uppgift jag fick i hopp om att gå ut med högsta möjliga betyg.
Det fanns ju de som helt och hållet la av när pressen blev för mycket. Det fanns nästan inget mellanting: Antingen gav du järnet och mådde skit var och varannan vecka eller så mådde du bra men hade mindre fokus på skolan. De som hittade balansen där i mellan...ja, hur tusan lyckades de?
Första året i skolan hade jag knappt någon frånvaro, andra året var jag hemma någon gång per halvår och tredje året hade jag frånvaro/sjukanmälan minst en gång varannan månad. Det är förhållandevis lite men med jämförelse till första och andra året så gick det utför. Hade det funnits ett fjärde gymnasieår så hade jag gått in i väggen, no doubt about it.
Jag blev aldrig så stressad så att jag spydde, den varianten av reaktion finns ju också, men nu i efterhand kan jag nästan önska att jag också reagerade så när stressen blev för påtaglig. Då hade man ju kunnat ha bildbevis och allt - för visst var man en skolkare om man stannade hemma för något fjuttigt som "huvudvärk". Huvudvärk, ekade folk och himlade med ögonen, det går över under dagen. Käka en näve piller så blir det bra ska du se.Feber önskade jag också att jag kunde få men som jag aldrig fick. Kräk och feber är liksom någonting som ingen kan sätta sig i mot - då är man godkänt sjuk och ingen ifrågasätter på vilket "sätt" man var sjuk på. För ni vet väl att det finns 3000 olika huvudvärker? Det finns lätt huvudvärk, tryckande huvudvärk, värkande huvudvärk, smärtsam huvudvärk, påsmygande huvudvärk, migrän osv osv osv. Det var väl aldrig någon som någonsin påstod sig ha den mildare graden av huvudvärk men även om man hade den så lät man det ibland bli en anledning för att få stanna hemma och bara sova ut. Dygnen var ju tillägnade till plugg och läxor.
Nu när jag studerar på distans känner jag aldrig stress. Jag minns knappt känslan av att vara riktigt riktigt pressad inför en inlämning eller ett prov. Jag käkar inte huvudvärkstabletter, för jag har inte ont i huvud speciellt ofta längre (bara om förkylningar smyger sig på - dem kommer jag nog aldrig ifrån).
Så när jag står där i köket och kollar i vårt pillerskåp så är jag nästan övertygad - jag tänker inte gå tillbaka till skolbänken igen. Nej tack. Fast samtidigt är det nästan ett måste att vara utbildad på en högre nivå om man ska få en bra lön och ett bra jobb.
Man får lida pin för att vara fin. Fast i mitt läge är det snarare: Du får räkna med att må lite skit för att bli "någonting".
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar