- Jag letade efter dig och ropade efter dig, Anna, och då kom jag att tänka på...att om några månader så kommer jag inte göra det längre...
Studenten känns underbar, men samtidigt fruktansvärd.
Äntligen får jag stå på egna ben och se ifall de orkar mig. Om bara någon månad måste jag fatta egna beslut och välja vad jag ska spendera min tid till. Men den gemenskapen jag har med några i skolan känns alldeles för jobbig att mista. Klart man kan hålla kontakten ändå, men hur enkelt är det inte att säga så?
Hur som helst kände jag tårarna i ögonen. Samma sak när Hampus sa att det här sceniska projektet är det allra sista vi gör innan studenten. Vill bara gråta när jag tänker på det, samtidigt som jag inte kan låta bli att känna mig ganska lycklig ändå. Det är ett tveeggat svärd.
 |
| Projektet för två år sedan |
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar