Nittiotalsbarn

Igår hände två knepiga ting. Ett:
Jag var ute på en lång och svettig promenad med mottot : "Jag orkar inte springa så då får jag gå så jävla snabbt att tårna nästan lostnar!"
När jag kom till stora vägen, i slutet av min rundtur, kom en bil med killar och de tutade på mig! Detta händer yterst, ytterst sällan.
Det måste vara svettet som gör det!

Två:
På morgonen när jag stod med dammvippan och dammsugaren i högsta hugg och radion på som bakgrundsmusik så började ett intro som jag utan tvekan började digga med i. När versen började sjöng jag med, låten var bekant, men jag kunden inte sätta fingret på exakt vilken låt det var.
"Shit vad bra den är!" tänkte jag...tills refrängen gick igång....
I will be popular, I will be popular, I'm gonna get there...popular!
NEJ! Vad har hänt med mig?

Idag är det premiärsavslutning för Let me entertain you. Jag vaknade med en klump i magen och lite smått hjärtklappning. Vet inte om det bådar gott eller inte, men hur som helst ska jag riva järnet ikväll och, tillsammans med de andra 85 eleverna, bjuda på en oförglömlig kväll. Det kommer vara fullsatt och efter föreställningen kommer elva släktingar omringa mig och gratta mig, även om jag sjunger falskt som en kratta eller kommer in på fel lyrics, som t.ex: I'll be popular, I'll be popular...