Vi brukade vara barndomskompisar.
Vi lekte ofta på den där lekplatsen på gatan där jag bor. Där gungade vi på däckgungan eller pratade om de coola killarna i skolan. Ibland lekte vi med Barbie, ibland mimade vi till systrarna Graaf och gjorde patetiska steg till texten.
Sen blev vi äldre. Hon började gymnasiet, jag gick kvar på högstadiet.
Rykten började spridas. De visade sig vara sant.
Hon blev gravid, förlovade sig, fick en son och flyttade till en 3:a. Vi sågs inte på två år.
Nu sitter vi på samma gata där vi en gång växte upp. Det verkar som om ingenting har förändrats mellan oss.
Hon röker, jag lyssnar medan hon berättar sin livshistoria om hur allt som var så bra gick åt helvete.
Hon är mager. Blek. Har blåmärken. Hon skyller på ömtålig hud. Jag vet inte vad jag ska tro.
Vi sitter i gräset i shorts och linne, kommenterar att sommaren aldrig kommit mer lägligt än nu.
Tillslut säger hon att hon måste hem till sitt barn så vi skiljs åt, kramar om varandra lite tafatt.
När jag kommer hem känner jag hur det växer.
Känslan av att jag kan skatta mig lycklig.
Jag hoppas att du också kan känna så en dag.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar