Jag har insett att jag väldigt sällan gråter för fysiska "skador" längre. Jag kan inte ens minnas när jag senast gjorde det... möjligtvis när jag hackade lök till köttfärssåsen sist.
Dock gråter jag väldigt ofta för andra saker som:
Hetsiga diskussioner, orättvisor, sorgliga dokumentärer på tv, lidande, musik, lycka, urusla skämt som på något sätt blir hysteriskt roliga, dagar när allting blir fel, känslan av att sakna värde, död.
Jag har väldigt nära till skratt, nära till ilska, nära till tårar, nära till alla känslor. Jag är en känslomänniska och det är väl inte först än nu i "äldre ålder" som jag faktiskt kan uppskatta att jag är den typen av person. Det har sina upp och ner såklart, men jag trivs med att ha känsla i hjärttrakten, så att säga. Tänk dem som ingenting känner? Tänk dem som inte kan föreställa sig vad vissa känslor känns som?
Att ha ett register av känslor innebär att ha ett register av minnen, brukar jag tycka.
Vissa säger att de inte kan känna eller vet hur hat känns. Kanske har de haft turen att aldrig behövt vara i ett sådant läge att de behövt uppleva vad den starka och hemska känslan verkligen innebär?
Samma sak med likgiltighet eller förnekelse. Sådana känslor kanske inte ligger en lika nära och är inte lika lätta att upptäcka hos sig själv; såvida man inte varit i en sådan situation att man verkligen kännt det.
Vad vet jag, spekulation, spekulation.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar