Idag var/är det midsommarafton och jag skulle sälja jordgubbar vid butiken idag igen. På senaste tiden så har det blivit sådana kontraster i arbetet: Det finns människor som är otroligt, hjärtskärande trevliga och vänliga och så finns djävulen själv utklädd i mänsklig form som ska käka bär men först visa sina enorma huggtänder och bita sönder allt det där extra som man är villig att ge som en service-minded människa
Idag var en sådan dag då det var stressigt, tidvis iskallt, tidvis svettigt, och tempot var UppUppUpp!!
Trots det så gick dagen både fort och hyfsat smärtfritt förbi. Vi blev intervjuade i Sveriges Radio (måste lyssna på reprisen) och träffade många trevliga människor.
Men så....blev det dags för stängning.
Det gick också bra, ända tills jag fick för mig att jag skulle passa på att handla direkt efteråt. Lite godis och cola - privata ärenden.
Tror ni inte att det kommer en FLYFÖRBANNAD kund som börjar kalla mig en massa otrevliga saker pågrund av att jag har slutat halv tre när butiken jag jobbar utanför stänger tre prick.
- NI KUNDE VÄL ÄNDÅ STÄNGA SAMMA TID ELLER? skrek hon åt mig. OANSVARIG UNGDOM ÄR VAD DU ÄR SOM INTE VÄNTADE MED ATT STÄNGA TILLS JAG HANDLAT FÄRDIGT!
- Men...vi stängde ju för en halvtimme sen, jag får inte lön efter det?
- VARFÖR SA DU INTE DET TILL MIG NÄR JAG GICK IN I BUTIKEN DÅ?
För hur tusan skulle jag veta att denna (ursäkta) surkärring ville ha jordgubbar? Hon sa ju inte ett knyst när hon gick förbi ståndet! Nejnej, hon tyckte att det var min skyldighet att vänta tills alla kunder lämnat butiken.
Hur som helst var jag trevlig och lät henne köpa en liter av mig (och det låter kanske simpelt, men med tanke på att jag gick på övertid och var tvungen att gå in på lagret för att ordna detta till henne så var det inte med ett leende på läpparna man gjorde det)
- OANSVARIG ÄR DU! förtydligade hon återigen.
Tack. Mitt självförtroende sväller vid sådana här möten med människor som lever så pass tarvliga liv att de måste attackera andra människor för att må en smula bättre.
Jag log bara åt henne och låtsades inte bry mig, för inombords visste jag att jag inte hade gjort något som helst fel mot denna tant. Dock mådde jag inte speciellt bra på insidan.
Hur kan sådana här människor orka med sig själva?
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar