Nittiotalsbarn

Ställer klockan på 07.00 - vilket jag gör varje morgon - så att jag inte ska missa något eventuellt jobbmeddelande. De sms:ar alltid vid 7-tiden vilket gör att jag är livrädd för att inte vakna av mobilsignalen och missa en dag på skolan. Man måste tacka ja till alla möjligheter till jobb, i alla fall enligt mina föräldrar, men jag håller med om att jag blir något galet rastlös av att bara gå hemma hela tiden. Jobb = Ja tack!
Har man inte fått något sms kan man somna om igen och ta tag i dagen senare och har man fått sms är det upp och hoppa. Idag hade jag inte fått något så jag somnade om ganska snabbt. Tjugo minuter senare ringer de från skolan och frågar om jag kan hoppa in inom 1,5 timme för musikläraren som blivit magsjuk. (ryser av tanken på den rosa spyhinken som höll mig sällskap de där dygnen förra veckan)
Lider med lärarinnan som ligger hemma och spyr men glädjs själv över att jag får jobba hela tisdagen och även några timmar på onsdag!

Skulle dock vilja ha ett fast jobb nu. Eller fast jobb är väl egentligen att ta i, för trots allt är det svårt att få något annat än ett vikariat. Jag antar att vad jag egentligen suktar efter är något strukturerat - ett schemalagt arbete. Varje dag är vit i kalendern, man kan inte planera in någonting annat än på kvällarna eftersom jag aldrig vet när jag blir inringd nästa gång. Varje kostnad är en utgift som inget täcker upp såvida jag inte arbetar och jag vill inte tänka på ekonomi men blir illa tvungen. Måste tacka ja till allt jobb jag erbjuds och jag önskar att jag inte kände den hetsen. Jag älskar skoljobbet men jag önskar att jag visste vilken dag som jag kunde planera upp till annat och vilken dag som ska spenderas i en lektionssal.

Bekännelsen:

Är trött på att söka jobb också för den delen eftersom allt man får - om man har tur - är ett nej. Oftast hör man ingenting från de ställen man lämnar in intressenanmälan hos. Tänka sig...att även om jag föreställt mig hur tufft arbetslivet skulle bi så hade jag aldrig trott att det var så här svårt.